Lampan tänds mitt i natten och Fia står inne på toaletten och mumlar nått om slempropp.

-Det är lugnt, vi ringer imorn när vi vaknar ropar jag världsvant och fluffar till kudden. Ett behagligt lugn letar sig ut från täcket och sprider sig inne i sommarstugan och det dröjer inte längre än en förvärk innan lampan släcks igen och allt blir tyst och mörkt. Morgonen gryr och mitt allsmäktiga lugn har precis tagit slut och genast är Fia inne på toaletten och pekar och viftar igen. Behärskat kliver jag upp, och visst det ligger nått där i toaletten men det kan ju vara vilken mainstream vätska som helst tänker jag för mig själv och sneglar lite symboliskt mot klockan.

-Okey, jag tar tid mellan värkarna föreslår jag och slänger på första sleven papparolls marinad. Frukost dukas fram på sommarstugevis och några minuter senare börjar det fiskas efter antalet minuter mellan värkarna. Efter några efterkonstruktioner till uträkningar lyckas jag pussla ihop flertalet avläsningar på i runda slängar 5 minuter vardera.

-Visst fan, vår alldeles för stora bil! Jag skyndar iväg efter nått oömt och hoppar in i herrgårdsvagnen och klär in passagerarsidan i plast och handdukar om vartannat. Efter flera lager stänkskydd och avslutningsvis en bit orange frotté lämnar vi sommarstugan bakom oss i ett moln av fransk premium koldioxid. 71 Decibel senare och vi är framme vid förlossningen där jag lyckas flumma runt ute på parkeringen innan jag hittar en ledig plats en lagom bit ifrån entrén. Jag släpper ut Fia och rycker tag i alla väskor och krimskrams och hinner fundera lite över parkeringsböter när jag hör upprepade dunk bakom mig. Jag vänder mig om och får se Hallands landstings automatiska skjutdörrar vägra ge upp mot en grimaserande Fia i förvärkar som stannat och hämtat andan. Jag slösar ingen tid på att stå och glo utan försvinner genast in på sjukhusområdet. Barnmorskorna måste varnas i tid tänker jag och känner hur papparolls marinaden sjunker in på riktigt. Framme vid första T-korsning står en massa skyltar prydligt uppradade med pilar åt alla håll. Jag tar mig igenom de tre eller fyra första ganska så enkelt men snubblar lite på uttalet Litotripsi. Funderar ett tag på om man skulle ta och Googla det när man kommer hem.

-FREDRIK!! hörs det långt ner i korridoren och Fia släpar sig fram längs väggarna för att hålla jämna steg med mig. Jag skakar av mig Googlesökningarna och tar några överspänstiga steg tillbaka till Fia som famlar efter något att stödja sig emot. Efter en stunds hasande på hälarna är vi framme vid den förlösande dörren och släpps in så snart jag tryckt på ringklockan.

Inne i själva kryptan är det fullt av vitrockar. Alla läkare, doktorer och sjuksyrror vimlar omkring och mäter allt i centimeter både här och där med sina välpolerade instrument. Noll är sämst och tio är bäst. Fia landar på måttliga 2 centimeter och vi tar oss ett besök i linoleum korridoren igen. Vi hinner inte långt innan grimaserna dyker upp på nytt och vi vänder tillbaka till rummet och ber fröknarna tappa upp vattnet till spa badkaret. En påse storpack stearinljus, några skvättar smaksatt matolja och en stor portion NO2 och stämningen blir en helt annan. Fia gungar rytmiskt fram och tillbaka till ljudet av klingade gastuber och sjuksyrrorna tittar undrande på varandra. Alla tänkta frågor om smärtförnimmelser och annat sjukhusdravel försvinner med en gång.

Efter badet hjälps vi åt att stjälpa upp Fia på britsen och med ett leende skvätter sjuksyster av sig vinylhandskarna och konstaterar att vi nu är uppe i nio centimeter. Nu går det snabbt. Allt ska in och kopplas upp samtidigt som stillbildskamera kämpar i motljuset med sin inbygda autofokus. Då blir det dags för klyschorna:

Sååja, andas lugnt, det här går ju jättebra, djupa andetag, bara lite till, och så håller det på i ungefär 15 minuter innan knytet tittar ut!